Jag är singel i storstan. Det kom till mig nyss. Ensam i stockholm. Ensam i min lägenhet. Det var ett tag sen jag träffade han jag älskar, älskade eller älskar......jag funderar.....tänk om....
Inget jobb, det gör mig galen. Alla jag känner jobbar,de har sina dagar inrutade. Mina dagar ser helt annorlunda ut, börjar med att vakna,äta frukost och dricka kaffe. Söker jobb och tittar lite på TV. Sedan får jag sparka mig själv i baken för att gå ut och gå. Försöka att inte tänka för mkt men de som känner vet att jag tänker och analyserar väldigt mkt. Om livet jag hade och varför det blev som det blev. Det finns så många varför jag undrar över.....varför just jag blev så sårad och bedragen,är jag ett lätt offer? är det så att jag var så inne i min bubbla att jag inte ville se vad som hände mitt framför näsan på mig? är jag så blåögd att vem som helst kan bete sig som ett svin bara för att jag inte fattar vad som händer?
Hur kommer det bli i framtiden? kommer jag någonsin att träffa den som är rätt för mig eller kommer jag att analyserasönder mitt liv?
Jag blev så oerhört sårad att jag inte vet vad jag ska tro, vem jag ska lita på och vem jag ska tro när de skriver eller berättar saker om mitt förra liv. Vem var jag då och vem är jag nu....jag har ingen aning om vem jag är nu och jag vet inte hur jag ska hitta mig själv igen. Jag kommer aldrig bli densamma igen efter allt som hänt, har så svårt att lita på vad som sägs....jag vill fortsätta mitt liv med mig själv, jag har inget behov av att hitta ngn nu utan jag måste få tillbaka min självkänsla för den är borta. Jag ville så mkt med det liv jag levde med den man jag trodde var den jag skulle leva mitt liv med. Jag saknar den tiden när det bara var vi, men var det bara vi ngnsin eller fanns det hela tiden ngn annan med i bakgrunden som inte visste om mig och att jag var den han bodde med. Ingen får ta illa upp av det jag skriver, det är mina funderingar och det spelar ingen roll vad man berättar för mig för jag fortsätter fundera efter att jag har fått en förklaring. Hjärnan går på högvarv mest hela tiden förutom när den är tom och det är underbart när det är tomt. Då kan jag inte bli sårad eller åtkommen av mina känslor eller vad andra skriver om den person som jag brydde mig mest om i ett antal år.
Stod för en stund sedan och tittade på min lägenhet och kom på mig att tänka att det är här jag bor nu, detta är mitt liv just nu. Hur det blev så är ju att jag satte ner foten och sa ifrån. Att jag inte orkade mer just då. Under några veckor var jag helt död inuti och jag önskar jag kunde hamna i det tillståndet igen. Inga känslor, inga ingenting som gjorde mig illa. Jag orkade ju inte jobba då men det var ett bättre ställe att vara på än det ställe jag befinner mig i nu......
jag undrar när jag ska komma till insikt med hur jag ska leva mitt liv men det är bara jag som kan komma dit själv, kanske jag ska kontakta ngn som kan hjälpa mig......vem vet jag ännu inte, men det kostar ju pengar sådant som jag tänker mig och de pengarna har jag inte nu....får väl vänta och se vad jag kan göra under tiden innan det händer.....
Hoppas på en god natt när inga tankar kan komma och störa........:?
